THE TRIUMPH OF THE NERDS

Nördar, nördar, nördar…

Filmen kryllade av dem och de såg precis ut som man trodde att de skulle göra. De hade stora, eller mer korrekt utryckt, enorma glasögon och kläder som inte på något sätt matchade. Trots det (oj, ”trots” kanske lät lite ytligt?) blev jag oerhört imponerad av dem. Som sagt inte på grund av deras oerhörda känsla för stil eller på grund av deras superglänsande hår, utan på grund av deras målmedvetenhet. Jag önskar att jag hade ett intresse som jag älskade så mycket att jag kunde hålla på med det i tre dagar i sträck utan att tröttna, jag vill också glömma bort att sova och äta. För att jag skulle gömma bort att äta (speciellt choklad) skulle det dock krävas en hel del….

Jag skulle nog aldrig kunna offra så mycket som de verkar göra för ett av mina intressen. De satt där och pratade om hur kompisar, flickvänner osv. tog upp för mycket tid så att de fick prioriteras bort, när jag såg det blev jag nästan lite sorgsen. Kanske är det så att de inte vet hur det är att ha riktiga vänner, kanske uppkom deras stora intresse för datorer och programmering på grund av just det, ensamhet och enormt mycket överflödig tid. Det är kanske enklare att säga att man har prioriterat bort vänner än att erkänna att man helt enkelt inte har några. Om det är så så är jag nog inte avundsjuk i alla fall.

Nu ska jag sluta spela psykolog, försöka sluta i alla fall, och prata om något annat. För jag satt inte bara och analyserade varför ”nördarna” är som de är, ibland la jag märke till andra saker också. Det coolaste tycker jag var hur snabbt utvecklingen gått. I början var man verkligen tvungen att ha ett datarum, och då menar jag datarum eftersom ingenting annat fick plats, medan det idag räcker med en liten väska att bära runt sin dator i. Dessutom har datorerna blivit så otroligt mycket snyggare, jag har en bärbar dator, men jag vill aldrig lägga undan den eftersom den är en av de snyggaste sakerna i mitt rum. Vad jag försökte komma fram till, innan jag kom in på inredningsrelaterade villospår, var att om det har gått så fort att komma dit vi är idag, tänk bara vad vi kan ha fått för ny teknik om bara några år. Jag tänker inte ge några exempel på vad jag tror kommer finnas dock för då kommer bara alla sitta och skratta åt hur orealistisk jag är eller så gissar jag väl på något som redan finns.

Jag måste säga att innan jag började kolla på filmen trodde jag att det skulle bli den tråkigaste och värsta filmupplevelsen i mitt liv, men så blev det inte. Den var ganska intressant och kan man inte så mycket om datorer och sådant så lärde man sig ganska mycket nytt. Jag tycker att det var häftigt att se människor så motiverade och så kära i vad de gjorde att de inte ens brydde sig om alla pengar de fick eller alla saker de gick miste om. Det var det, det intresse och den entusiasm som fanns i deras röster när de pratade, som gjorde att det blev intressant att lyssna.

Nej, min sämsta filmupplevelse är fortfarande den otroligt jättesuperusla filmen ”28 dagar senare”!!!